Politisk kultur?

Hur kan kulturpolitiken fånga upp och tillvarata flyktiga kulturtendenser?
& Vilka subkulturella potentialer borde kulturpolitiken ta vara på?
Och Hur kan egentligen kulturpolitiken fortsätta vara ett demokratiskt projekt för alla medborgare i vårt samhälle?

Frågan är kanske om det ligger i de flyktiga kulturtendensernas tanke att bli tillvaratagen och i så fall på vilket sätt? Och om kulturpolitiken sedan vill se tendenserna är en annan fråga. Till viss mån menar säkert högre dramatiska institutioner att de jagar subkulturen, de vill ha deras glöd och de vill sälja deras passioner. Förr eller senare så kommer de att göra det också. Men då har antagligen deras legitimitet som subkultur redan blivit struken från den subkulturella agendan. Dessutom kommer det antagligen att ske först efter det att kommersiella krafter och medier fått syn på den påstådda subkulturen och blåst upp rebell-grejen igen. Kanske då, efter det så får de kulturpolitiska krafterna upp ögonen och det är antagligen först därefter som den så kallade kulturpolitiken börjar bry sig.

Graffiti som i Sverige tog fart på riktigt under mitten/senare delen av 80-talet, ansågs som fult till en början. (Och görs så visserligen fortfarande av vissa). Men givetvis också rebelliskt, vilket illegala handlingar ofta associeras med/till. Men har kanske ändå lyckats att till viss del få någon slags upprättelse genom lagliga graffitiväggar, diverse filmer, som nu ändå har någon form av kultstatus. Och utställningar, nu anses det säkert som självklart att erkända graffitikonstnärer har en given plats på såväl ansedda museer som på gallerier.
Men som sagt, graffitin var säkert revolutionerande då men är som nyskapande konst urvattnat nu.
Givetvis är det alltid lättare att få grepp om en kultur i efterhand. Därför känns samtida konst väldigt flyktig. Det är som att samtida konst oftast hinner fladdra iväg för att utvecklas eller för att ta sig helt andra uttryck. Just nu ska alla helst ha neonfärgade tygskor och en chick hatt på sned, göra elektronisk blipp-blopp och som konstnärligt illustrerande utryck skulle man gärna välja att redovisa sig och sitt konstnärliga leverne med att spela Super Mario 8-bitars på sin egen klubb lokaliserat i en kompis källare, dygnet runt.
Men så vitt jag har förstått så prioriterar staten mångfalden. Det sägs också att de vill samarbeta med dem som inte kommer fram. Men eftersom vi trots allt lever i ett samhälle som värdesätter akademisk kunskap väldigt högt så kommer antagligen aldrig dessa neonskobeklädda kids få någon större uppmärksamhet från kulturpolitiskt håll. Inte ännu i alla fall, kanske kommer de få upprättelse av en annan generation någon gång i framtiden. Som då glorifierar deras verksamhet och kanske kan de starta någon form av konstnärlig verksamhet grundad på föregående generations teser och gärningar och genom mer historiska värden då uppnå respekt i konstpolitiska samanhang. Kanske kan de få den beskärda uppmärksamhet som man skulle kunna tycka att deras föregångare borde ha fått? Eller så får de slå ifrån sig med mer våldsamma metoder, för våld är som bekant en kanal som brukar fungera bra om man vill förmedla något och mest bara vill bli sedd.
Och kanske är det så kulturpolitiken fastslår vilka konst och kulturtyper det är värt att ta vara på? Om inte annat så lär media göra det.
För så länge staten inte bestämmer sig för att lägga otroligt massa energi, kraft och pengar på samtidskultur så kommer det vara tvunget att göra ett urval. Antagligen kommer då dessa utvalda människor försöka urskilja de tendenser i konstnärliga sammanhang som de tror kommer att attrahera den stora massan. Antagligen också det som de tror att de kan tjäna lite pengar på.
Och kanske är det rätt. Kanske skapar det till viss del en aggressivare udd på de kulturer som vill bli sedda och förmedla sig genom större mer erkända medier. Kanske kan de aktörer som verkligen vill bli sedda då anlägga en mer aggressiv attityd som då gör dem ännu vassare och kanske ännu mer rebelliska? Och vad kan sälja bättre än en elakartad rebellisk tumör? Det kommer antagligen att bli succé och genast så har de sin plats på en scen. Om inte annats så få de en plats på den kommersiella. Som enligt vissa är den fula och onda.
Det kanske det är också, men är det inte den kommersiella sidan som stundom ger oss någon form av demokratisering av kultursektorn?