Så ROXETTE 1986!lördag 20 oktober 2007
onsdag 17 oktober 2007
byta grejer
Så har jag nu avancerat mig upp från tändsticksask till en festis, sedan bytte jag den mot ett prickigt diadem som jag inte har en aning om vad jag ska göra med, så frågan är om det var ett bra byte men det enda jag kan göra är att keepa on byting!
måndag 15 oktober 2007
Politisk kultur?
Hur kan kulturpolitiken fånga upp och tillvarata flyktiga kulturtendenser?
& Vilka subkulturella potentialer borde kulturpolitiken ta vara på?
Och Hur kan egentligen kulturpolitiken fortsätta vara ett demokratiskt projekt för alla medborgare i vårt samhälle?
Frågan är kanske om det ligger i de flyktiga kulturtendensernas tanke att bli tillvaratagen och i så fall på vilket sätt? Och om kulturpolitiken sedan vill se tendenserna är en annan fråga. Till viss mån menar säkert högre dramatiska institutioner att de jagar subkulturen, de vill ha deras glöd och de vill sälja deras passioner. Förr eller senare så kommer de att göra det också. Men då har antagligen deras legitimitet som subkultur redan blivit struken från den subkulturella agendan. Dessutom kommer det antagligen att ske först efter det att kommersiella krafter och medier fått syn på den påstådda subkulturen och blåst upp rebell-grejen igen. Kanske då, efter det så får de kulturpolitiska krafterna upp ögonen och det är antagligen först därefter som den så kallade kulturpolitiken börjar bry sig.
Graffiti som i Sverige tog fart på riktigt under mitten/senare delen av 80-talet, ansågs som fult till en början. (Och görs så visserligen fortfarande av vissa). Men givetvis också rebelliskt, vilket illegala handlingar ofta associeras med/till. Men har kanske ändå lyckats att till viss del få någon slags upprättelse genom lagliga graffitiväggar, diverse filmer, som nu ändå har någon form av kultstatus. Och utställningar, nu anses det säkert som självklart att erkända graffitikonstnärer har en given plats på såväl ansedda museer som på gallerier.
Men som sagt, graffitin var säkert revolutionerande då men är som nyskapande konst urvattnat nu.
Givetvis är det alltid lättare att få grepp om en kultur i efterhand. Därför känns samtida konst väldigt flyktig. Det är som att samtida konst oftast hinner fladdra iväg för att utvecklas eller för att ta sig helt andra uttryck. Just nu ska alla helst ha neonfärgade tygskor och en chick hatt på sned, göra elektronisk blipp-blopp och som konstnärligt illustrerande utryck skulle man gärna välja att redovisa sig och sitt konstnärliga leverne med att spela Super Mario 8-bitars på sin egen klubb lokaliserat i en kompis källare, dygnet runt.
Men så vitt jag har förstått så prioriterar staten mångfalden. Det sägs också att de vill samarbeta med dem som inte kommer fram. Men eftersom vi trots allt lever i ett samhälle som värdesätter akademisk kunskap väldigt högt så kommer antagligen aldrig dessa neonskobeklädda kids få någon större uppmärksamhet från kulturpolitiskt håll. Inte ännu i alla fall, kanske kommer de få upprättelse av en annan generation någon gång i framtiden. Som då glorifierar deras verksamhet och kanske kan de starta någon form av konstnärlig verksamhet grundad på föregående generations teser och gärningar och genom mer historiska värden då uppnå respekt i konstpolitiska samanhang. Kanske kan de få den beskärda uppmärksamhet som man skulle kunna tycka att deras föregångare borde ha fått? Eller så får de slå ifrån sig med mer våldsamma metoder, för våld är som bekant en kanal som brukar fungera bra om man vill förmedla något och mest bara vill bli sedd.
Och kanske är det så kulturpolitiken fastslår vilka konst och kulturtyper det är värt att ta vara på? Om inte annat så lär media göra det.
För så länge staten inte bestämmer sig för att lägga otroligt massa energi, kraft och pengar på samtidskultur så kommer det vara tvunget att göra ett urval. Antagligen kommer då dessa utvalda människor försöka urskilja de tendenser i konstnärliga sammanhang som de tror kommer att attrahera den stora massan. Antagligen också det som de tror att de kan tjäna lite pengar på.
Och kanske är det rätt. Kanske skapar det till viss del en aggressivare udd på de kulturer som vill bli sedda och förmedla sig genom större mer erkända medier. Kanske kan de aktörer som verkligen vill bli sedda då anlägga en mer aggressiv attityd som då gör dem ännu vassare och kanske ännu mer rebelliska? Och vad kan sälja bättre än en elakartad rebellisk tumör? Det kommer antagligen att bli succé och genast så har de sin plats på en scen. Om inte annats så få de en plats på den kommersiella. Som enligt vissa är den fula och onda.
Det kanske det är också, men är det inte den kommersiella sidan som stundom ger oss någon form av demokratisering av kultursektorn?
& Vilka subkulturella potentialer borde kulturpolitiken ta vara på?
Och Hur kan egentligen kulturpolitiken fortsätta vara ett demokratiskt projekt för alla medborgare i vårt samhälle?
Frågan är kanske om det ligger i de flyktiga kulturtendensernas tanke att bli tillvaratagen och i så fall på vilket sätt? Och om kulturpolitiken sedan vill se tendenserna är en annan fråga. Till viss mån menar säkert högre dramatiska institutioner att de jagar subkulturen, de vill ha deras glöd och de vill sälja deras passioner. Förr eller senare så kommer de att göra det också. Men då har antagligen deras legitimitet som subkultur redan blivit struken från den subkulturella agendan. Dessutom kommer det antagligen att ske först efter det att kommersiella krafter och medier fått syn på den påstådda subkulturen och blåst upp rebell-grejen igen. Kanske då, efter det så får de kulturpolitiska krafterna upp ögonen och det är antagligen först därefter som den så kallade kulturpolitiken börjar bry sig.
Graffiti som i Sverige tog fart på riktigt under mitten/senare delen av 80-talet, ansågs som fult till en början. (Och görs så visserligen fortfarande av vissa). Men givetvis också rebelliskt, vilket illegala handlingar ofta associeras med/till. Men har kanske ändå lyckats att till viss del få någon slags upprättelse genom lagliga graffitiväggar, diverse filmer, som nu ändå har någon form av kultstatus. Och utställningar, nu anses det säkert som självklart att erkända graffitikonstnärer har en given plats på såväl ansedda museer som på gallerier.
Men som sagt, graffitin var säkert revolutionerande då men är som nyskapande konst urvattnat nu.
Givetvis är det alltid lättare att få grepp om en kultur i efterhand. Därför känns samtida konst väldigt flyktig. Det är som att samtida konst oftast hinner fladdra iväg för att utvecklas eller för att ta sig helt andra uttryck. Just nu ska alla helst ha neonfärgade tygskor och en chick hatt på sned, göra elektronisk blipp-blopp och som konstnärligt illustrerande utryck skulle man gärna välja att redovisa sig och sitt konstnärliga leverne med att spela Super Mario 8-bitars på sin egen klubb lokaliserat i en kompis källare, dygnet runt.
Men så vitt jag har förstått så prioriterar staten mångfalden. Det sägs också att de vill samarbeta med dem som inte kommer fram. Men eftersom vi trots allt lever i ett samhälle som värdesätter akademisk kunskap väldigt högt så kommer antagligen aldrig dessa neonskobeklädda kids få någon större uppmärksamhet från kulturpolitiskt håll. Inte ännu i alla fall, kanske kommer de få upprättelse av en annan generation någon gång i framtiden. Som då glorifierar deras verksamhet och kanske kan de starta någon form av konstnärlig verksamhet grundad på föregående generations teser och gärningar och genom mer historiska värden då uppnå respekt i konstpolitiska samanhang. Kanske kan de få den beskärda uppmärksamhet som man skulle kunna tycka att deras föregångare borde ha fått? Eller så får de slå ifrån sig med mer våldsamma metoder, för våld är som bekant en kanal som brukar fungera bra om man vill förmedla något och mest bara vill bli sedd.
Och kanske är det så kulturpolitiken fastslår vilka konst och kulturtyper det är värt att ta vara på? Om inte annat så lär media göra det.
För så länge staten inte bestämmer sig för att lägga otroligt massa energi, kraft och pengar på samtidskultur så kommer det vara tvunget att göra ett urval. Antagligen kommer då dessa utvalda människor försöka urskilja de tendenser i konstnärliga sammanhang som de tror kommer att attrahera den stora massan. Antagligen också det som de tror att de kan tjäna lite pengar på.
Och kanske är det rätt. Kanske skapar det till viss del en aggressivare udd på de kulturer som vill bli sedda och förmedla sig genom större mer erkända medier. Kanske kan de aktörer som verkligen vill bli sedda då anlägga en mer aggressiv attityd som då gör dem ännu vassare och kanske ännu mer rebelliska? Och vad kan sälja bättre än en elakartad rebellisk tumör? Det kommer antagligen att bli succé och genast så har de sin plats på en scen. Om inte annats så få de en plats på den kommersiella. Som enligt vissa är den fula och onda.
Det kanske det är också, men är det inte den kommersiella sidan som stundom ger oss någon form av demokratisering av kultursektorn?
onsdag 10 oktober 2007
Bordieux i subkulturell anda.
Vi har i kursen nu alltså tagit upp Lars Vilks och Martin Schiblis bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar.” Vi fick frågan om det går att tillämpa de nätverkstrategier Lars Vilks presenterar i boken på en subkultur vi känner oss förtrogen med. Tanken är också att vi skulle fundera på huruvida subkulturen innefattade ett eget kulturellt kapital. Begreppet Bordieux myntade som ett av flera statusbildande kapitalskategorier.
Själv känner jag mig inte alls så pass insatt i en subkultur, åtminstone till den grad att den skulle bli helig. Den enda subkultur som känns värd att sätta på piedestal och som jag i alla fall skulle kunna låta bli helig för min del är den svenska punken, och då inte som den ser ut idag utan i den skepnad den var tilldelad under slutet av 70-talet. Antagligen är det mitt ohälsosamma förhållande/missbruk till/av Joakim Thåström som har lett mig till denna totalt skruvade upphöjning av kulturen och eftersom jag inte ens var född under kulturens glansdagar är det givetvis totalt omöjligt för mig att på något sätt bli involverad i denna rörelse, vilket i sin tur leder till ett ännu värre glorifierande av hela kulturen.
Själv skulle jag gärna bli medlem i denna subkultur med hjälp av några enkla steg, lite SWOT analyserande, ett par kulturkapitalära skatter och hux-flux en i gänget. Men eftersom jag anser denna subkultur vara utdöd så blir det svårt.
Men om jag skulle varit i någon Stockholmsförort i slutet av sjuttiotalet hade jag mer än gärna gett mig in i denna rörelse.
Jag hade snott en redan sliten fender stratocaster, dekorerat den med politiska klistermärken om att spola kröken och sedan lärt mig spela tre ackord. Flyttat in hos någon annan och kallat det för vårat gemensamma kollektiv. Sedan hade jag sett till att bilda band och klippa sönder byxor.
Antagligen skulle en klistrad gitarr det vara en bra statusmarkör på tiden då Ebba Grön hade sina glansdagar. Antagligen en del av det som vi skulle kunna kalla det kulturella kapitalet. För hur såg den svenska punkens kulturkapital ut? Antagligen kändes proggvibbarna av och proggarvet utgjorde säkert en stor del även av punkens ideal. Till viss del ärvda politiska ideal i en ny och aggressivare förpackning. Attributen var säkert en annan viktig del av detta kapital. Vissa attiraljer är jag övertygad om att det gav en viss status kulturkapitalsmässigt, såsom de slarviga trasiga kläderna och gubbiga hängslena. Vilka i dagsläget tyvärr och med all säkerhet kan återkomma på bild i vilken modeblogg som helst. (vilket givetvis stödjer min tes om att denna subkultur är död.) Annars kan jag tänka mig att anti-begreppet tog skruv i de påstådda punkarnas liv. Anti-musik och anti handlingar. Det fanns säkert en viss coolhetsfaktor i att känna mer eller mindre officiella spelningar. Och jag kan tänka mig att ju mer obskyrt man hittar inom genren dess bättre var det.
Det är mycket svårt att säga att genom att tillämpa Lasse Vilks strategier skulle möjliggöra en infiltrering i en sådan här subkultur. Jag antar det, eftersom det är möjligt att analysera den på detta sätt och då hitta dessa punkter. Dock ska man kanske ta med i beräkningen att det säkerligen är lättare att se nu eftersom denna kultur inte längre finns. Och det gör mönstren klarare.
Thåströmmen när det begav sig. På Oasen 1979 med Ebba G.
(bild från notfound.se)
Själv känner jag mig inte alls så pass insatt i en subkultur, åtminstone till den grad att den skulle bli helig. Den enda subkultur som känns värd att sätta på piedestal och som jag i alla fall skulle kunna låta bli helig för min del är den svenska punken, och då inte som den ser ut idag utan i den skepnad den var tilldelad under slutet av 70-talet. Antagligen är det mitt ohälsosamma förhållande/missbruk till/av Joakim Thåström som har lett mig till denna totalt skruvade upphöjning av kulturen och eftersom jag inte ens var född under kulturens glansdagar är det givetvis totalt omöjligt för mig att på något sätt bli involverad i denna rörelse, vilket i sin tur leder till ett ännu värre glorifierande av hela kulturen.
Själv skulle jag gärna bli medlem i denna subkultur med hjälp av några enkla steg, lite SWOT analyserande, ett par kulturkapitalära skatter och hux-flux en i gänget. Men eftersom jag anser denna subkultur vara utdöd så blir det svårt.
Men om jag skulle varit i någon Stockholmsförort i slutet av sjuttiotalet hade jag mer än gärna gett mig in i denna rörelse.
Jag hade snott en redan sliten fender stratocaster, dekorerat den med politiska klistermärken om att spola kröken och sedan lärt mig spela tre ackord. Flyttat in hos någon annan och kallat det för vårat gemensamma kollektiv. Sedan hade jag sett till att bilda band och klippa sönder byxor.
Antagligen skulle en klistrad gitarr det vara en bra statusmarkör på tiden då Ebba Grön hade sina glansdagar. Antagligen en del av det som vi skulle kunna kalla det kulturella kapitalet. För hur såg den svenska punkens kulturkapital ut? Antagligen kändes proggvibbarna av och proggarvet utgjorde säkert en stor del även av punkens ideal. Till viss del ärvda politiska ideal i en ny och aggressivare förpackning. Attributen var säkert en annan viktig del av detta kapital. Vissa attiraljer är jag övertygad om att det gav en viss status kulturkapitalsmässigt, såsom de slarviga trasiga kläderna och gubbiga hängslena. Vilka i dagsläget tyvärr och med all säkerhet kan återkomma på bild i vilken modeblogg som helst. (vilket givetvis stödjer min tes om att denna subkultur är död.) Annars kan jag tänka mig att anti-begreppet tog skruv i de påstådda punkarnas liv. Anti-musik och anti handlingar. Det fanns säkert en viss coolhetsfaktor i att känna mer eller mindre officiella spelningar. Och jag kan tänka mig att ju mer obskyrt man hittar inom genren dess bättre var det.
Det är mycket svårt att säga att genom att tillämpa Lasse Vilks strategier skulle möjliggöra en infiltrering i en sådan här subkultur. Jag antar det, eftersom det är möjligt att analysera den på detta sätt och då hitta dessa punkter. Dock ska man kanske ta med i beräkningen att det säkerligen är lättare att se nu eftersom denna kultur inte längre finns. Och det gör mönstren klarare.
Thåströmmen när det begav sig. På Oasen 1979 med Ebba G.(bild från notfound.se)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
