Bordieux i subkulturell anda.

Vi har i kursen nu alltså tagit upp Lars Vilks och Martin Schiblis bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar.” Vi fick frågan om det går att tillämpa de nätverkstrategier Lars Vilks presenterar i boken på en subkultur vi känner oss förtrogen med. Tanken är också att vi skulle fundera på huruvida subkulturen innefattade ett eget kulturellt kapital. Begreppet Bordieux myntade som ett av flera statusbildande kapitalskategorier.
Själv känner jag mig inte alls så pass insatt i en subkultur, åtminstone till den grad att den skulle bli helig. Den enda subkultur som känns värd att sätta på piedestal och som jag i alla fall skulle kunna låta bli helig för min del är den svenska punken, och då inte som den ser ut idag utan i den skepnad den var tilldelad under slutet av 70-talet. Antagligen är det mitt ohälsosamma förhållande/missbruk till/av Joakim Thåström som har lett mig till denna totalt skruvade upphöjning av kulturen och eftersom jag inte ens var född under kulturens glansdagar är det givetvis totalt omöjligt för mig att på något sätt bli involverad i denna rörelse, vilket i sin tur leder till ett ännu värre glorifierande av hela kulturen.
Själv skulle jag gärna bli medlem i denna subkultur med hjälp av några enkla steg, lite SWOT analyserande, ett par kulturkapitalära skatter och hux-flux en i gänget. Men eftersom jag anser denna subkultur vara utdöd så blir det svårt.
Men om jag skulle varit i någon Stockholmsförort i slutet av sjuttiotalet hade jag mer än gärna gett mig in i denna rörelse.
Jag hade snott en redan sliten fender stratocaster, dekorerat den med politiska klistermärken om att spola kröken och sedan lärt mig spela tre ackord. Flyttat in hos någon annan och kallat det för vårat gemensamma kollektiv. Sedan hade jag sett till att bilda band och klippa sönder byxor.
Antagligen skulle en klistrad gitarr det vara en bra statusmarkör på tiden då Ebba Grön hade sina glansdagar. Antagligen en del av det som vi skulle kunna kalla det kulturella kapitalet. För hur såg den svenska punkens kulturkapital ut? Antagligen kändes proggvibbarna av och proggarvet utgjorde säkert en stor del även av punkens ideal. Till viss del ärvda politiska ideal i en ny och aggressivare förpackning. Attributen var säkert en annan viktig del av detta kapital. Vissa attiraljer är jag övertygad om att det gav en viss status kulturkapitalsmässigt, såsom de slarviga trasiga kläderna och gubbiga hängslena. Vilka i dagsläget tyvärr och med all säkerhet kan återkomma på bild i vilken modeblogg som helst. (vilket givetvis stödjer min tes om att denna subkultur är död.) Annars kan jag tänka mig att anti-begreppet tog skruv i de påstådda punkarnas liv. Anti-musik och anti handlingar. Det fanns säkert en viss coolhetsfaktor i att känna mer eller mindre officiella spelningar. Och jag kan tänka mig att ju mer obskyrt man hittar inom genren dess bättre var det.
Det är mycket svårt att säga att genom att tillämpa Lasse Vilks strategier skulle möjliggöra en infiltrering i en sådan här subkultur. Jag antar det, eftersom det är möjligt att analysera den på detta sätt och då hitta dessa punkter. Dock ska man kanske ta med i beräkningen att det säkerligen är lättare att se nu eftersom denna kultur inte längre finns. Och det gör mönstren klarare.

Thåströmmen när det begav sig. På Oasen 1979 med Ebba G.
(bild från notfound.se)